Det har varit en hektisk morgon.
Den började lugnt med Sommarlov och mensvärk, men ingen oöverkommligt.
Därnäst på schemat stod att ge Fia mat, dvs. ta fram en korv färskfoder ur frysen och värma lätt i micron. Som vanligt satt det metallklämmor i båda ändar som man måste skära av innan man värmer maten, vilket jag även denna gången gjorde. Jag satte in maten i micron och satte på, men sen behövde jag hämta något på övervåningen, och glömde slänga metallklämmorna.
När jag kom ner till köket igen så stod Fia på golvet och smaskade, och på bordet ligger bara en av klämmorna kvar. Helvete.
Då är det dags att ta reda på vad man ska göra för att hunden ska spy. Ett alternativ som många rekommenderar är att försöka få i hunden saltlösning. Detta är dock något jag inte rekommenderar, då man lätt kan råka överdosera saltmängden, så vet man inte doseringen så ska man helst försöka med något annat.
Ett annat alternativ är att lägga senap långt bak på tungan, detta får hunden att spy på direkten av den starka smaken eller när den kommer ner i magen. (detta fungerade dock inte på Fia)
Ett tredje alternativ är att lägga lite salt på tungan. Detta ger samma effekt som med senapen.
Men, om hunden har svalt metall så ska man inte försöka få den att spy. Detta gör oftast mer skada än nytta, då vassa metallbitar river upp i halsen. Istället ska man mata hunden med inlagd sparrir. Trådarna i sparrisen binder sig samman med metallbitarna och gör att de kan passera säkert genom magen.
Detta fungerade, på sätt och vis, Fia har väldigt känslig mage och spydde upp sparrisen efter ungefär en halvtimme, och tillsammans med den kom även metallklämman upp. Så slutet gott, allting gott!